Today was the first time I went to the English romance fair. I was curious about how it differed from the Swedish version, and the theme was ”Hope”, which is quite appropriate for being the last fair of the year.
I think about how important hope is to us humans – what will become of us if we lose hope? Just as the priest said, thought and prayer are not enough to realize a hope or at least make things better – action is also required. And of course it is. We all carry hope within us: for a better life, a better world, good health and well-being. Yes, we hope for all that is good in these dark times. Some things are reachable, but only if we act and do what is required.
When I walked out into the cold two hours later, on my way to the train station, I thought about what I really hope for in this life, what I really want. After all, I have gone through my journey of development, and during the dark night in particular, there were moments when I almost lost all hope that things would work out. Everything was just so dark, and it really took an out of this world power to get through some storms.
Somehow I did anyway, but what was it really that kept me from ever giving up? What hope did I carry with me throughout the journey, and how much closer is it to reality today? To be honest, I still don’t really know what I was hoping for. I just know I can’t give up. I’m not supposed to give up, so I’ve learned to take the day as it comes, and hope I have enough strength for the next storm.
As I was reflecting on how far I have come on my spiritual journey, a song suddenly started playing on my Spotify. Funnily enough, it’s called ”Journey (Ready to fly)”. A great song, of course, and another good choice by the lady above. The singer, Natasha Blume, sings about how once we choose our path, we often start it alone. She describes the storms we survive, and the rivers we are forced to stem – all in order not to lose ourselves or drown in our fears. And when we’ve fought the war, then it’s finally time to come home.
The text automatically carried the reflections on from how we in our darkness manage to hold on to hope while at the same time hopefully finding our way home somewhere left.
När hopplösheten faller på, och allt blir omöjligt
Vid slutet av covid-pandemin tog en av mina vänner livet av sig. Jag minns att jag hade slutat höra av mig till honom av diverse anledningar en tid innan, och han kunde aldrig riktigt förstå varför. Jag älskade honom så himla mycket, men jag hade mina demoner att slåss mot och såg inte att hans demoner slukade honom fullständigt.
Det var först förra året som jag kunde släppa taget om skulden jag kände när han tog sitt liv. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att om jag bara hade funnits där för honom så kanske han inte hade gjort valet att avsluta sitt liv. I dag vet jag dock att det inte är rätt att se på hans självmord på det viset heller. Hur otäck och smärtsam tragedin än var när han dog, så vet jag att det var hans tid.
Jag har lärt mig under de här sista åren att saker händer av en anledning – bitarna faller på plats när de ska göra det. Universum har en högre plan än den vi människor har. Vårt jobb är att göra det bästa vi kan i svåra tider, att utföra våra livsuppdrag och förhoppningsvis aldrig sluta utvecklas. Våra prövningar ges för att stärka oss. Det är när vi stannar upp och tillåter våra rädslor att kontrollera oss som vi förlorar oss själva någonstans på vägen. Jag har ju själv alltid levt på det viset, och det är först i dag som jag känner att om jag vill skapa en ljus och lycklig verklighet, då måste jag bryta mig fri från rädslorna. Styrkan vet jag ju att den finns där – annars hade jag också förlorat hoppet, precis som min vän gjorde. Han såg ingen annan utväg, och som en del av den större planen kallade universum hem honom.
Jag saknar honom varje dag, men jag respekterar hans beslut, för jag tycker att vi alla bör få möjligheten att välja när vi vill avsluta våra liv.
När jag återvänder till mig själv och de här åren jag har kämpat mot mina demoner, då funderar jag på varför jag faktiskt aldrig övervägde att ta mitt liv. Det hade väl säkert varit den enklaste lösningen, om inte annat. Men jag vet inte… Jag hade väl hela tiden ett litet hopp om att saker skulle bli bättre, och jag tog mig ju igenom varje prövning på någon vänster. Dessutom, för varje storm, flod eller krig jag överlevde, kunde jag känna hur det stärkte mig. Det var som om jag förbereddes till ett nytt liv – vilket säkert stämmer, men som jag ändå inte alltid kan förstå. För även efter att jag har besegrat mina demoner kan jag känna att jag inte har kommit så långt på min resa. Jag kanske inte är inmurad i mig själv längre, men känslan av hemlöshet har jag aldrig förlorat. Så vad har förändrats, förutom att jag har lyckats släppa taget om mitt mörker och öppnat upp mig för ett nytt liv?
Hur vet jag när jag har kommit hem?
Medan jag lyssnar på den här Journey-sången faller tankarna återigen på det här med hemlöshet. Vad krävs för att jag ska känna att jag hör hemma på en plats?
Jag glömmer aldrig min resa till Norfolk nu i oktober. Även som fullkomlig främling bemöttes jag med en värme och acceptans som jag inte kunde minnas att jag någonsin har gjort i Sverige – förutom möjligen på just sinnesromässan. Men i England slogs jag av värmen och gemenskapen redan innan jag hade hunnit få min öl serverad den där första kvällen jag var på puben. Det var en magisk känsla att bli så väl mottagen av folk som inte känner mig. Jag kände direkt att engelsmännens mentalitet talade till mig på ett annat sätt än jag var van vid. Så när jag fem dagar senare skulle åka tillbaka till Sverige, var det med vemod.
Väl på svensk mark kände jag att atmosfären var tung, som om jag inte kunde få tillräckligt med syre. Jag gick hem till mamma tidigt nästa morgon för att ta en kopp kaffe och sedan hämta hem min lilla katt. Jag tror att hon märkte hur dämpad jag var, och av någon anledning berättade jag hur smärtsamt det var att åka tillbaka till Sverige, just för att engelsmännen hade gett mig den närmaste känsla av tillhörighet än jag någonsin har haft.
Jag tror inte att mamma riktigt kunde förstå vad jag menade. Så jag sa i stället rakt ut att jag är hemlös – eller att det i alla fall är så jag känner och alltid har känt. Jag har en bostad, jag har familj som älskar mig, jag har vänner runt mig. Men jag har aldrig någonsin känt att jag har ett hemma. Inte här. Jag är så malplacerad i svenska samhället. Jag bor här, ja, för att jag är svensk. Mamma blev förstås förtvivlad, och hon sa att det kanske är till England jag ska flytta när saker faller på plats.
Och ja, svarade jag då. Det kanske är i England jag ska bo. Jag kanske ska hitta en trevlig, glad och öppen engelsman och flytta till ett sött litet hus i någon av de mindre byarna… Tanken var lockande, och det är den väl kanske fortfarande – om jag bara hittar mannen som jag verkligen känner mig hemma hos. Om han ens finns.
Men sedan slår förstås verkligheten till: Innan en eventuell flytt till mitt riktiga hemma sker måste jag förstås bli redo att göra de nödvändiga förändringarna i mitt liv. Jag har satt upp mina ”magiska mål”, och de står jag fast vid. Men samtidigt vet jag också att det krävs så mycket mer än en plan för att uppnå vad jag vill ha här i livet. Det krävs resurser i form av styrka, motivation och så självklart det där hoppet. Styrkan har jag uppenbarligen, för jag andas fortfarande. Men har jag alltid motivationen? När saker blir svåra då undviker jag – då ger jag upp, eller åtminstone släpper det tills jag återfår motivationen. För det är motivationen som ger mig styrkan att ta mig an min uppgift. Och det är hoppet som gör att jag ens försöker överhuvudtaget.
Men vad händer när man förlorar både styrkan, motivationen och hoppet?
Usch, jag vill inte tänka på den hopplösheten min vän måste ha känt i sin allra mörkaste stund. Även om jag har förlåtit mig själv för att jag inte fanns där för honom, så gör det ont i mig att veta att han var ensam med sin smärta. Även om han hade många vänner och en fantastisk familj så bar han den där ensamheten i sitt hjärta. Och är det något jag kan relatera till – då är det just den.
Jag minns för så många år sedan. Vi låg i sängen och hade kollat på Lejonkungen, vilken ju var ”vår” film. Så sa han plötsligt: ”Du vet, det blir vi två till sist, Zara.” Jag bara skrattade och nickade: ”Ja, det blir väl säkert det.”
Nu vet jag inte om det hade blivit så, men våra själar var sammankopplade på ett sätt jag inte tror att jag har upplevt med någon annan förut. Vi visste ju vad vi hade gemensamt: den där envisa känslan av ensamhet även i sällskap med de som älskade oss, att inte riktigt veta vilket vårt livssyfte var samtidigt som vi aldrig hade hittat ett ställe vi kunde känna var hemma. Vi var helt enkelt ett par rastlösa, vilsna själar som fortfarande försökte hitta vår plats här i livet. Jag tror nog att det enbart fanns en skillnad mellan oss båda – och det var att jag aldrig har förlorat hoppet. För jag vet att om en person kan överleva sandstorma, en livstid av inre rastlöshet och känslan av att inte höra hemma någonstans … Då kan hoppet aldrig försvinna.
Drömmen om ett hem bland stjärnorna
I remember when I was a child, how I could sit and look up at the stars and just feel some kind of longing to get up there. I actually found myself doing the same thing last week. I think it was probably on Christmas Eve, when I was walking towards the bus home. It was just after 9 p.m., and there wasn’t a cloud in the sky – just a bunch of stars. All the way to the bus I looked up at the starry sky and found myself longing to go there. Is my home up there among the stars? Well, maybe it is, and if so, I will return there one day. I take comfort in the fact that my friend is there, and I know that one day I will see him there again. It will be a fantastically wonderful day, when our souls meet again.
But hopefully it will take some time. I feel like I need to find my way down here first. I have a lot left to accomplish in my life, and now I have chosen to make it a challenge to find my place. The hope of finding home will probably never die, then it has to take the time it takes. One step at a time. I’m the best optimist I know, so I never give up.