I’m fighting a battle, I’m fighting my shadow
Herd fears like they´re cattle
I’m fighting a battle, yeah I’m fighting my ego
Första frasen i Sias låt I’m still here. Hennes text beskriver perfekt det andliga uppvaknandet – en utvecklingsresa som tycks bli vanligare, och som jag också tror att många skulle behöva för att få ett mer hälsosamt och stressfritt liv.
Själv fick jag mitt uppvaknande någon tid innan årsskiftet 2022 – 2023. Jag hade trampat på samma plats i livet i flera år, utan att utvecklas eller tillåta mig att uppleva varken någon riktig glädje eller kärlek. Jag har alltid byggt mycket höga murar runt mig, varit trygg i mitt hamsterhjul. Det är inte förrän i dag jag inser hur tomt och färglöst mitt liv har varit, just för att jag har låtit rädslor och en fruktansvärt dålig självkänsla kontrollera och hindra mig från att våga ta steget ut i det okända.
Sia sjunger ju om att hon för krig mot sin skugga, samlar ihop rädslor som om de vore boskap och strider mot sitt ego. Och det är ju faktiskt det som sker under ett uppvaknande – du blir indragen i ett krig mot dig själv, eller rättare sagt mot egot: den inbyggda lilla väktaren vi alla har. Egot styr och kontrollerar oss med kanske främst rädslor, självtvivel och osäkerhet. Dess avsikt är att beskydda oss, och därför sätter det upp hinder för vår utveckling. Vi avstår hellre i stället för att ta språnget ut i det okända. Tänk om vi misslyckas? Har vi någon fallskärm? Vad ska andra säga?
Det är med mitt egotänk, som jag kallar det för, jag har byggt de där skyhöga murarna ända sedan barnsben. När jag ser på mitt liv i dag, 41 år gammal: Jag har en hög utbildning, men är fortfarande kvar i vården – för där vet jag att jag levererar. Jag har aldrig haft ett förhållande som har varat längre än en månad, för vad händer om jag släpper taget om känslorna och faktiskt tillåter mig att älska en man? Det blir kaos. Dessutom har min livsfilosofi varit att det väl inte finns någon som står ut med mig och alla mina hyper-energier … Ja, ni fattar. Rädslorna och självtvivlet har styrt mig hela livet, och det är väl till stor del därför jag slutade utvecklas för ett par decennier sedan. Ända tills nu – när jag fick mitt andliga uppvaknande.
Striden mot egot – och att ta sig igenom Själens mörka natt
Jag vet inte om det var det inre jaget – själen, skulle jag vilja kalla det för – som gjorde uppror, eller om det var den högre makten som sa att nu får det väl ändå räcka, sluta slösa bort ditt liv… Men jag blev väckt med buller och bång, skyhöga murar revs på en sekund och oavsett vilken kraft som orsakade uppvaknandet så tvingades jag att vända blicken inåt för att arbeta med mig själv, med mina rädslor och skuggor. Och vilken resa det har varit!
Den mörkaste delen av uppvaknandeprocessen (skriver mer om hela processens olika faser i ett annat inlägg) kallas för Själens mörka natt, på vissa sajter benämns den som ”egodöden”. Det är då den största utrensningen av själsliga sår sker.
Och så blev det för mig med. Och dessa stormar!
Gamla trauman och sår drogs upp till ytan, enbart för att jag skulle konfrontera och bearbeta dem, allt i syfte för att släppa taget om mörkret. Jag förstår i dag att det var därför jag grät så mycket av ingen anledning alls – mitt inre jag bearbetade någon gammal smärta som jag förmodligen inte ens visste fanns där. Det var som om jag började storma inombords varje gång något nytt måste rensas bort, och med varje storm följde kaos.
Men trots alla dessa tårar och smärta föddes samtidigt nya insikter, och jag insåg efter en tid att det successivt började bli lättare att andas. Saker störde mig inte på samma sätt längre, jag fick lättare att släppa taget när jag blev frustrerad. Övertänkandet försvann.
För en högkänslig ADHD-hjärna är detta för övrigt som att vinna högsta vinsten på lotto – när övertänkandet försvinner. Det var en magisk känsla när jag märkte att jag började få ett inre lugn, att jag inte längre ”byggde slott av moln”.
Men det är ofta en ensam tid, den här själens mörka natt. Särskilt om man inte ens är medveten om att man befinner sig i ett uppvaknande. För mig var det som att stappla runt i mörkret med en sönderslagen lykta. Jag visste inte vem jag skulle vända mig till, folk tyckte att jag var jobbig för att känslorna var överallt och ingenstans, jag tror nog att någon i familjen satte en psykosvarning på mig. En läkare på ADHD-mottagningen hävdade att jag hade en ”leende depression”. Vem kunde tro att det ens finns sådana?
Nej, det var en fasligt mörk period, med mycket själslig dammsugning, och det var när jag stapplade runt i detta mörker som jag blev varse om egot. Och när jag introducerades för den lilla rackaren började jag successivt förstå att den självsanning som jag alltid hade intalat mig hela livet var den rätta, kanske egentligen var ganska snedvriden ändå. Så hemskt illa är det väl ändå inte, minns jag att jag tänkte en gång framför spegeln. Och ja, jag har kanske mycket energi och är ganska filterlös – men varför måste jag egentligen passa in i ledet? Är det kanske inte ganska bra med en gnutta optimism och galenskap även när saker är skit?
Att finna vägen tillbaka till ljuset
Ju mer de negativa tankarna skingrades, och ju mer optimism jag tog in i livet, desto starkare blev motivationen att aktivt besegra mörkret. Det var dags att knuffa bak egot i baksätet, jag ville att Zara satt bakom ratten vid denna nya resa till ljuset.
Jag började successivt bli nyfiken på vem personen bakom alla dessa rädslor faktiskt var. Mina existentiella livsfrågor blev djupare, jag började gå utanför mig själv och ifrågasätta världen jag levde i, normerna och tankarna jag var inmatad med sedan barnsben. Vi växer ju trots allt upp med riktlinjer om vad vi får och inte får göra, hur vi ska och inte ska tänka. Någonstans på vägen börjar vi forma ett inre jag som är fullt av ofta falska speglingar av vårt riktiga jag. Och ju mer jag vann mot egot på mitt inre slagfält, desto mer öppnade jag ögonen för den påverkan samhället och medierna har haft på mig. När tunnelseendet sedan började försvinna, och jag kunde se en ny helhet, en ny sanning… Då började det bli lite spännande att låta riktiga Zara stiga ut i ljuset och hitta sin röst. Det bästa var när jag insåg att jag faktiskt tyckte om henne, och när jag insåg att det kunde vara lite kul att lägga ut inlägg på Facebook som fick folk att antingen fråga min mamma vad som egentligen har hänt med Zara, eller göra som den klassiska svensken som inte vill beblanda sig med vad som gör hen obekväm: att inte kommentera något alls.
För så är det ju. Ju mer jag har öppnat mig, desto mer vill jag visa framfötterna. Det kan ju räcka med att jag säger till någon att jag har ett andligt uppvaknande, och så drar folk till sig öronen. Jag antar att det är just ordet ”andligt” som får människor att tänka på religion, och många är inte alls bekväma med att ta det till sig. Reaktionerna jag får kan vara aningen skeptiska, nästan lite suspekta ibland.
Jag väljer att uppleva andligheten som ett sätt att vända blicken inåt, få sann självinsikt och bli varse om att vi är mer än bara kött och blod, att det finns en annan helhet och sanning bortom den vi har fått lära oss är den enda rätta.
Men för att ta oss igenom även de mörka dagarna är jag övertygad om att vi alla har ett helt arbetslag av änglar och andliga guider som följer och hejar på oss vid varje utmaning. Så visst är andligheten en form av tro, om inte annat så är den väl grunden till alla religioner – kanske faktiskt grunden till hela vår existens? Men kanske är den inte lika snäv som religionerna är, utan en mer fri syn på att det finns något utöver det vi kan se och ta på.
Jag finner i alla fall en stor tröst i vetskapen att även när jag känner mig vilsen och ensam så är jag egentligen inte det. Inte det så länge jag har mitt andliga team.
Om vi går tillbaka till Sia och hennes musik, läste jag att hon i en radiointervju 2014 hade fått frågan om hon var religiös. Hon hade svarat på det här viset: “I believe in a higher power and it’s called ‘Whatever Dude’ and he’s a queer, surfing Santa that’s a bit like my grandpa, so yes.”
Jag tycker att det är ett ganska härligt sätt att göra andligheten och tron till något lite lättare, något som även de obekväma människorna kan skratta åt. En fantastiskt fin syn på den högre kraften.
När striden är vunnen är det dags att pussla ihop resterna
Den här utvecklingsresan har varit ett rent helvete i perioder, men det är en underbar känsla att efter snart två års brutal storstädning av själen äntligen kunna höra riktiga Zaras röst och drömmar. Ångesten är nästintill obefintlig, och jag sover bättre än någonsin efter att jag började vända om tänket så att saker inte längre stör mig på samma sätt. I stället för att ifrågasätta varför all skit händer mig, och med bitterhet falla ner i mörkret, så började jag någonstans under resan att fundera på vad jag ska lära mig av detta: Motgångar är lärdomar. Problem kan bli möjligheter.
Jag har insett att det är en mycket mer hälsosam livsfilosofi än det där med att det väl inte finns någon som står ut med ”mitt inre kaos”. Och livet är mycket lättare att hantera med ett mer positivt tankesätt.
I´m winning the war now, I´m winning it all now
Watch tears while they fall down
I´m winning the war now, I win against ego
Cast light on the shadow´s long
I´m winning for me though, I´m lighting the long way home.
Sia fortsätter att sjunga sin sanning. Även min sanning, och troligtvis även de andra som har fått gåvan att vakna upp till en ny och mer hälsosam tankegång.
Kriget mot egot må vara vunnet, men resan är inte slut. Kampen är inte slut, jag antar att den aldrig tar slut. För handlar inte livet ändå om att utvecklas, att växa som människa, att bli sitt högre och bättre jag ju mer motgångar man möter och övervinner? Jag har lärt mig att om jag trampar på och slutar utvecklas – då står jag stilla. Jag vill inte stå stilla mer!
Autencitet, frihet. Det är väl de ord jag bäst kan anknyta till nu när alla mina energitjuvar och distraktioner är borta: både de tråkiga minnena och rädslorna, men också en del människor och destruktiva mönster har tvättats undan – antingen av fri eller ofri vilja. Och det som finns kvar efter alla dessa storstädningar är egentligen inte mycket, och det ligger i en enda röra framför mig. Jag har fortfarande inget fast jobb, ekonomin är katastrofal, jag är fortfarande kvar i Lund, jag är fortfarande singel och det tycks inte som att den utlovade framtiden ens är i närheten av mig än.
Men jag har i alla fall ett nytt tänk och nya insikter. Jag har lärt mig att jag inte kommer att bli räddad, vill jag förändra mitt liv är det jag som får ta tag i det. Den minimala röra som finns kvar efter att universum har skakat mig till liv är inte mycket att hurra för – men den är i alla fall ren och ljus. Den är de verktyg jag har för att börja reda ut och pussla ihop mitt liv. Det nya och framgångsrika livet, bör jag tillägga.
Jag tror att det ligger en del sanning i orden att man måste falla för att kunna resa sig upp, förnyad och starkare än någonsin. Det är lite det jag känner att jag har gjort. Jag har fallit, och nu reser jag mig. Lite som en fenix, ironiskt nog.
Så …
Detta var mitt första inlägg till min nya blogg, som ju ska handla om just personlig utveckling, andlighet, och hela den där intensiva transformationsprocessen. Det är inte menat att bli en dagbok, men det är som sagt en fruktansvärt ensam resa, och om jag kan hjälpa en enda själ med lite tankar och insikter som jag själv har fått under min resa… Då ser jag det som en enorm vinst, och värd varenda minut av denna utmaning att få ihop en blogg och hemsida med webbhotell och wordpress och allt…
Nu önskar jag er en god natt, och tack för att ni läste så här långt (kanske för andra gången – för inlägget publiceras på nytt i min fortfarande ett pågående projekt-blogg…)
Ah, ja, jag har ju inga bra och fina foton för tillfället, så det valda fotot får bytas ut mot ett bättre senare. Sorry för det. Jag kompenserar er med Sia. <3
Menu