Hoppet – en av de viktigaste livlinorna?
Today was the first time I went to the English romance fair. I was curious about how it differed from the Swedish version, and the theme was ”Hope”, which is quite appropriate for being the last fair of the year. I think about how important hope is to us humans – what will become of us if we lose hope? Just as the priest said, thought and prayer are not enough to realize a hope or at least make things better – action is also required. And of course it is. We all carry hope within us: for a better life, a better world, good health and well-being. Yes, we hope for all that is good in these dark times. Some things are reachable, but only if we act and do what is required. When I walked out into the cold two hours later, on my way to the train station, I thought about what I really hope for in this life, what I really want. After all, I have gone through my journey of development, and during the dark night in particular, there were moments when I almost lost all hope that things would work out. Everything was just so dark, and it really took an out of this world power to get through some storms. Somehow I did anyway, but what was it really that kept me from ever giving up? What hope did I carry with me throughout the journey, and how much closer is it to reality today? To be honest, I still don’t really know what I was hoping for. I just know I can’t give up. I’m not supposed to give up, so I’ve learned to take the day as it comes, and hope I have enough strength for the next storm. As I was reflecting on how far I have come on my spiritual journey, a song suddenly started playing on my Spotify. Funnily enough, it’s called ”Journey (Ready to fly)”. A great song, of course, and another good choice by the lady above. The singer, Natasha Blume, sings about how once we choose our path, we often start it alone. She describes the storms we survive, and the rivers we are forced to stem – all in order not to lose ourselves or drown in our fears. And when we’ve fought the war, then it’s finally time to come home. The text automatically carried the reflections on from how we in our darkness manage to hold on to hope while at the same time hopefully finding our way home somewhere left. När hopplösheten faller på, och allt blir omöjligtVid slutet av covid-pandemin tog en av mina vänner livet av sig. Jag minns att jag hade slutat höra av mig till honom av diverse anledningar en tid innan, och han kunde aldrig riktigt förstå varför. Jag älskade honom så himla mycket, men jag hade mina demoner att slåss mot och såg inte att hans demoner slukade honom fullständigt.Det var först förra året som jag kunde släppa taget om skulden jag kände när han tog sitt liv. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att om jag bara hade funnits där för honom så kanske han inte hade gjort valet att avsluta sitt liv. I dag vet jag dock att det inte är rätt att se på hans självmord på det viset heller. Hur otäck och smärtsam tragedin än var när han dog, så vet jag att det var hans tid.Jag har lärt mig under de här sista åren att saker händer av en anledning – bitarna faller på plats när de ska göra det. Universum har en högre plan än den vi människor har. Vårt jobb är att göra det bästa vi kan i svåra tider, att utföra våra livsuppdrag och förhoppningsvis aldrig sluta utvecklas. Våra prövningar ges för att stärka oss. Det är när vi stannar upp och tillåter våra rädslor att kontrollera oss som vi förlorar oss själva någonstans på vägen. Jag har ju själv alltid levt på det viset, och det är först i dag som jag känner att om jag vill skapa en ljus och lycklig verklighet, då måste jag bryta mig fri från rädslorna. Styrkan vet jag ju att den finns där – annars hade jag också förlorat hoppet, precis som min vän gjorde. Han såg ingen annan utväg, och som en del av den större planen kallade universum hem honom.Jag saknar honom varje dag, men jag respekterar hans beslut, för jag tycker att vi alla bör få möjligheten att välja när vi vill avsluta våra liv. När jag återvänder till mig själv och de här åren jag har kämpat mot mina demoner, då funderar jag på varför jag faktiskt aldrig övervägde att ta mitt liv. Det hade väl säkert varit den enklaste lösningen, om inte annat. Men jag vet inte… Jag hade väl hela tiden ett litet hopp om att saker skulle bli bättre, och jag tog mig ju igenom varje prövning på någon vänster. Dessutom, för varje storm, flod eller krig jag överlevde, kunde jag känna hur det stärkte mig. Det var som om jag förbereddes till ett nytt liv – vilket säkert stämmer, men som jag ändå inte alltid kan förstå. För även efter att jag har besegrat mina demoner kan jag känna att jag inte har kommit så långt på min resa. Jag kanske inte är inmurad i mig själv längre, men känslan av hemlöshet har jag aldrig förlorat. Så vad har förändrats, förutom att jag har lyckats släppa taget om mitt mörker och öppnat upp mig för ett nytt liv? Hur vet jag när jag har kommit hem? Medan jag lyssnar på den här Journey-sången faller tankarna återigen på det här med hemlöshet. Vad krävs för att jag ska känna att jag hör hemma på en plats?Jag glömmer aldrig min resa till Norfolk nu i oktober. Även som fullkomlig främling bemöttes jag med en värme och acceptans som jag inte kunde minnas att jag någonsin har gjort i Sverige –
